Varför är Bo och Mona så arga? Varför blev det så här? Vi får inte veta, men deras förhållande hamnar där många förhållanden slutar. Mitt i en kamp mellan att ständigt förminska varandra. Jag får känslan att Mona är manodepessiv. Allt som står om henne pekar på detta.
Mona och Bo finner varandra och beger sig norrut på semester. Här stöter de på en tid som inte existerar i stan längre. Bo som försöker finna ro att skriva och Mona som dras till flottarna, framför allt då till Ragnar. Boken är en sprial som ständigt leder nedåt. Det finns ingenting som kan vända den uppåt. Och till slut så kommer man fram till slutet, Monas död.
Ofta får man en olustkänsla i magen när man läser. Monas och Bos sätt att vara med varandra, att förnedra varandra är faktiskt motbjudande. Boken är ett lysande exempel hur man inte skall vara mot varandra. Så klart är den mycket läsvärd.
