26 januari, 2008 vid 7:40 e m (Klassiker)
Tags: johansson, klassiker, mosippan
En klassiker från 1998? En klassiker skall väl var minst 50 år? Men Elsie Johansson är ingen vanlig författare. Hon debuterade inte förrän vid 48 års ålder. Mosippan är den andra boken i en trilogi om den unga flickan Nancy. Mosippan skildrar Nancys uppväxt under andra världskriget. Hur svårt människor hade det i Sverige. Då hade ändå Nancy och hennes familj det relativt ok.
Boken grep tag i mig och det var svårt att lägga den ifrån sig. Sverige under andra världskriget är en viktig läsning och här fyller Elsie Johansson en viktig roll. Jag tror faktiskt att jag skall läsa de andra böckerna i trilogin, Glasfåglarna och
Kommentera
13 januari, 2008 vid 3:09 e m (Klassiker)
Tags: almquist, det går an, klassiker
Glasmästardottern Sara Videbeck och sergenten Albert träffas ombord på Yngve Frey, när de åker från Stockholm mot Västergötland. (Ang Yngve Frej så läser jag boken samtidigt som Slas avlider).
Tycke uppstår mellan dem, men Sara är noga med att hela tiden klara sig ekonomiskt själv. Hon ser till att hon och Albert delar på alla kostnader, så även när de fikar. Detta förbryllar Albert mycket.
Tillslut bestämmer de sig för att leva ihop, men inte som gifta och att de inte delar sina tillgångar. Detta måste ha väckt stort uppmärksamhet under 1800-talet.
I slutet frågar Sara: Går allt detta an, Albert?
Svaret blir: Det går an.
En helt underbara bok. Jag har också insett att ett drag hos de böcker som jag tycker om handlar ofta om självständiga kvinnor.
Kommentera
13 januari, 2008 vid 2:55 e m (Klassiker)
Tags: apocalypse now, conrad, klassiker, mörkrets hjärta
Det är nästan omöjligt att läsa boken utan hela tiden göra referenser till Apocalypse Now. Jag tänker mig Marlow som Martin Sheen (kapten Willard) och jag tänker mig definitivt Kuntz som Marlon Brandon. När jag läser Mörkrets hjärta blir jag påmind om att jag är uppväxt med TV som främsta mediat.
Visst är boken bra, intressant och viktig, men Apocalypse Now är bäst!
Kommentera
4 januari, 2008 vid 2:46 e m (Klassiker)
Tags: hesse, klassiker, stäppvargen
Utan Jung och Freud hade det inte blivit någon Stäppvargen, eller? Troligen inte, Hesse gick tom i terapi hos Jung. Att boken har väckt intresse under åren kan man lätt förstå. Men är boken intressant idag? Nej, det tycker jag inte. Pratet om våra olika personlighet är ju numera helt vedertaget.
Boken är rörig till en början, men sen när huvudpersonen Harry Haller möter Hermine (troligen Harry själv) som den får fart.
Nu har jag sågat båda tyska författare (Mann och Hesse) som finns med i klassikerserien. Vad har jag emot tysklitteratur?
Kommentera
